Dåligt. Det är så jag mår. Och ska jag vara helt ärlig så vet jag inte riktgt varför. Jag har depression och ångest. Och jag har lärt mig leva med det, och lärt mig hitta ljuset i de mörkaste tunnlarna. Och då mår jag bra. Det är då jag ska skratta och le,åka till gymmet och träna.  Och det är där jag har varit ett tag nu. 

 

Dock är jag tillbaka på mitt möörka ställe, och jag vet inte hur jag ska ta mig ut. Det känns som att jag är under vatten, men jag drunkar inte. Jag försöker dra mig upp för att andas men det är någon som hela tiden drar i mig och tar ner min under ytan så fort jag ser luet från ytan. Jag vill vara lycklig, men jag ser inget ljus.

 

Så fort jag mår bra varar det kanske i två veckor eller några dagar. Men sen är jag tillbaka och kan inte andas eller leva.