Känslor

 
 
Ni vet när man bara vill prata med en person? När man bara vaknar upp på morgonen och kollar om man fått något sms eller någonting från den personen. Det behöver inte vara en kille eller någon man är kär i, utan det kan även vara någon kompis man har. 
 
Jag är i denna fast just nu. Jag vill bara prata med mina vänner, och speciellt en kille. Dock kanske känslor inte är besvarade från hans sida, men o andra sidan kanske de är besvarade. Eftersom jag inte är så självsäker i mig själv så blir det så att jag inte tror på något snällt någon någonsin säger till mig. Det är antagligen en konsekvens utav att ha varit grovt mobbad i 6 år. Men jag kämpar och snart kanske jag är helt frisk.
 
Hoppas ni har det bra. Jag och mina känslor är all over the place men det klarar jag nog. 
 
Puss och kram, och fortsätt kämpa <3
 
 

JAG

Jag är svensk. 
Jag är arab.
Jag är muslim. 
Jag är Människa. 
 
Jag är många saker, men vad jag inte är just nu är glad. Många vita tycker att det är ibehagligt att ett rasistiskt parti har kommit in i riksdagen med 13% och jag blir glad över att se solidaritet. Samtidigt blir jag ledsen, för de är så snälla. Men de kommer aldrig känna det jag känner, det min slöjbärande mamma till överläkare på karolinska institutet känner. Eller vad min lilasyster på dagis känner, eller min pappa till flerspecialistig läkare och kirurg känner, eller vad min lillebror på högstadielev känner. De är inte rasifierade, de är inte muslimer och deras frihet riskeras inte att tas ifrån dem. För de är vita svenskar. 
 
Det som orar mig också är att moderater främst är mer bekymrade över att det blir regeringskifte än att att SD kom in med 13%. Och jag måste vara helt älrig nu, men jag är feminist och vänsterpartist. Så håller inte alls med Ms politik, men jag kan inte säga att Fredrik inte gjort sitt bästa. För det har han, han är en bra partiledare och fick oss igenom finanskrisen. Men vi behöver vara ett vi istället för mig. Vi behöver solidartiet och humanitet. Därför behöver vi rödgröna (kanske inte S men V och MP). 
 
Just nu är jag orloig, jag är orlig över min mamma som varje dag måste träffa rasismen eftersom hon bär slöja och får blickar hela tiden. Svergie ska alltså va ett frihets land men just nu känner jag mig kränkt, hotad och hatad. Jag har inte valt att bli den jag är idag, men ändå måste jag "utrotas" och skickas hem, eftersom mina värderingar är annorlunda. Tänk om det skulle vara så, att vi skulle skicka iväg och hata på alla som inte gillade som oss. Skulle vi ens ha några länder kvar då eller? 
 
Nej jag börjar nästan gråta. Vi kommer inte hit för att vi vill. Till en början visste vi inte ens om vi skulle överleva natten, att klara sig till ett land var ett under för oss. Och nu villni skicka tillbaka oss? Ni vill inte att mina systrar, bröder och hensters inte får komma hit? 
 
Jag har en sak att säga till dig Jimmie. Åk till Irak eller syrien eller något annat krigland och bo där, inte på hotel, hitta en båstad (antagligen tält eller på gatan) och sov där i två till tre dagar så får vi hur du vill skicka tillbaka oss. Om det nu ska bli så bra kan du väl stanna där? 
 
Tack och hej för mig. Jag ska gråta klart sen ska jag ställa mig upp igen. Även gråten slutat till och med vi ska stå upp tillsammans med knytna nävar, oavsett ideologier och värderingar. Ska vi stå emot rasismen. Och från en feministvänster kvinna till Fredrik. Tack för att du hellre ger upp en allians regerad stat än att ingå i sammarbete med ett rasistiskt parti. Tack för att du är en förebild för det. Och jag hoppas dina borgerliga vänner följer ditt exempel. 
 
Och tack till resten av alliansen, vänsterpartiet, och miljöpartiet för hur ni har stått upp för rasismen. Ni förstår inte hurmycket det betyder för en rasifierad muslim att höra vita skydda en. Det ger tröst om att vissa faktiskt vill ha kvar oss. Och tack till resten av er som ska fortsätta kampen med oss. 
 
Tack. Låt och gå och kämpa nu. 
 
 

17 år

 
tänkte berätta lite om min 17-års dag som jag hade för inte så länge sedan (3 dagar sedan för att vara exakt).
 
Den 17e juli fyllde jag 17 år, och det var en riktigt bra, jag åkte till stranden med min mamma och min lillasyster och vi badade och åt gott. Sedan åkte vi och handlade lite mat och det var härligt. Så kom vi hem lagade god mat (grillade) och sedan blev det öppnande av presenter ( ni får se dem senare) och tårtätande och lite sälskapsspel. En chill och rolig dag, det är vad jag gillar att göra på min födelsedag. 
 
Dock så blev jag lite ledsen av att två av mina bästa vänner glömde min födelsedag och inte grattade, men som tur va så fick jag jättefina sms av dem dagen efter. Jag fick faktiskt väldigt många gratulationer dagen efter min födelsedag haha. Udda, men det var fint gjort av dem att de tog sig tiden att skriva ett grattis till mig. 
 
Nu sitter jag här och vet inte riktigt vad 17 år innebär. Jag ska börja trean och går ut trean när jag är 17 år, så det är inte så mycket jag kan göra. Får leva mitt 17 åriga liv med ångest, ångest bara fortsätter och min depression. Dock måste jag faktiskt säga att jag så mycket bättre just nu. Jag kan faktiskt skratta och mena det, och inte bara skratta för att skratta. Och det gör mig stolt. 
 
.fint.coolt.häftigt.
 

Tidigare inlägg