Ibland får jag panik ångest attacker. Och de är inte roliga. När jag äntligen har gått en dag glad och tror att jag kan klara av en annan dag så slår det mig. När jag minst anar det. Jag kan inte andas, kan inte koncentrera mig vill bara få ut det ur mig. Vill få bort det. 

 

Det känns nästan som att jag är besatt av ångesten. Att det är en djävul som bor inuti mig, likaså min deprission. Jag önskar att jag kunde känna mig okej, jag verkligen önskar mig det. Men det är så mycket jag önskar att jag ibland försöker att inte tänka på saker jag vill ha bara för att jag inte vill att någonting dåligt ska hända mig. Jag vill vrkligen inte det. 

 

Jag vill känna att jag är okej, att jag räcker till. Och även fast min familj alltid säger att det är okej, att jag räcker till, att e älskar mig så är et inte riktigt samma sak. Men jag nöjer mig med det. Jag har lärt mig att acceptera det jag har och det jag inte har. Jag har lärt mig att livet är helvetet och vi kan bara gå uppåt från livet. Det gäller att bara kämpa. För vi ska nå toppen. Vi ska må bra. Vi ska bli av med normer, hat, kroppsideal och mobbning. Vi ska bli glada. Jag ska bli glad.